Oavsiktligt ljög jag för grannen idag. Hon frågade om jag skulle se Grey, jag svarade att jag skulle sätta upp spotlights i taket.
Nu blev det så att jag såg Grey och jag ångrar mig inte en sekund. Vilket program. Det är så tragiskt alltihop. Ändå är det bara TV. Jag känner de som går igenom det där på riktigt...det är fruktansvärt. Jag ägnar dom flera tankar hela tiden, men vad hjälper egentligen det? Maktlöshet är det värsta.
Nu blev det så att jag såg Grey och jag ångrar mig inte en sekund. Vilket program. Det är så tragiskt alltihop. Ändå är det bara TV. Jag känner de som går igenom det där på riktigt...det är fruktansvärt. Jag ägnar dom flera tankar hela tiden, men vad hjälper egentligen det? Maktlöshet är det värsta.
2 kommentarer:
Jag fixar inte att se det där, just för att jag sett det på alldeles för nära håll... (En av makens bästa vänner dog av sin cancer förra sommaren, inte ens 35 år fyllda.) Håller helt med dig om maktlösheten och meningslösheten.
Ponder: Det är helt enkelt fruktansvärt. Jag önskar att jag bara kunde ta bort allt och gör allt bra.
Skicka en kommentar