Idag lämnar en kille min arbetsplats. Det är en kille som inte förbättrat mitt självförtroende inom det arbete jag utför. Men det är heller inte en kille som jag föraktar. Han vet nog inte om att hans små gliringar kan ha satt spår, för han har nog inte menat något med det men i verkligheten har hans ord satt sig precis där de inte ska sitta. Även om jag förstår att han inte menat något illa, så är det svårt att inte ta till sig ord som sägs. Han tar mycket plats.
Men denna kille är även den mest spontana och härliga kille. Han kan allt, då menar jag allt, inom sitt speciella område. Han är grym på det han gör. Han har alltid hjälpt mig om jag har bett om det. Förklarat och försökt att få mig att förstå.
Idag är hans sista dag. Han kom alldeles nyss förbi och sa hej då och gav mig en kram (!), med tårar i ögonen. Han har trivts och vi har alla egentligen trivts med honom.
Det känns i magen, det gör det. Men om jag sörjer vet jag inte. Men det är heller inte glädje.
1 kommentar:
Saknad kanske? På gott och ont.
Skicka en kommentar