Igår skrev jag om Algot från Sundsvall som försvunnit. Det var med lite ångest i magen som jag kommenterade svenskan ur en sådan artikel. På grund av allvaret i det som hänt och att jag kanske upplevdes tramsig. Jag vill absolut inte tas för att vara en person som inte bryr mig eller saknar känslor kring sådana här saker. Sen fick jag "självklart" en kommentar från en person som känner Algot och då kändes det som att jag verkligen hade tagit ett snedsteg. Det var inte min mening, åter igen.
Jag kan inte förstå hur hans anhöriga och kompisar mår, hur förvirrande det måste vara att befinna sig i en sådan situation. Att absolut INGET veta och att vara helt maktlös. Jag kan bara tänka mig att det måste vara helt FRUKTANSVÄRT! Jag lider med dem och får obehagskänslor i kroppen.
Det värsta är att det är så många som försvinner. Bara så där. Spårlöst. Det borde vara helt omöjligt tycker man, men tydligen inte. Ett annat fall jag följde till en början var en kille med namnet Jakob Thorén från Göteborg. Han försvann i Mars och det finns i princip inte ett enda spår att utgå ifrån. Åter igen, märkligt.
Jag håller tummarna i båda fallen och jag hoppas verkligen att man får klarhet i vad som hänt dem. Jag hoppas på lyckliga slut!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar