Det känns som att jag glömmer bort mig själv ibland. Förut var jag ganska brydd om hur jag såg ut i exempelvis håret. Snygg i håret = mycket känns bra. Nu orkar jag knappt ens fundera ut hur jag vill att jag ska se ut. Går omkring i mina baggy jeans och ser allmänt bedrövlig ut i mina egna ögon.
Suckar innan jag går till jobbet och tänker att det är tur att jag inte jobbar på finans och HR. För då skulle jag behöva vara fräsch som en vårvind varje dag. Hur orkar dom? (Kanske så renoverar dom inte lägenheten själv mest varje dag i flera månader?) När jag är färdig med lägenheten, lagom till semestern, då ska jag se ut som någon av dom på finans eller HR. Ja, det ska jag! Om inte bättre!
Suckar innan jag går till jobbet och tänker att det är tur att jag inte jobbar på finans och HR. För då skulle jag behöva vara fräsch som en vårvind varje dag. Hur orkar dom? (Kanske så renoverar dom inte lägenheten själv mest varje dag i flera månader?) När jag är färdig med lägenheten, lagom till semestern, då ska jag se ut som någon av dom på finans eller HR. Ja, det ska jag! Om inte bättre!
2 kommentarer:
Det där funderar jag också på ibland - hur folk orkar vara så piffiga? Själv är jag glad om håret inte står åt alla håll och kläderna är utan fläckar. Då är det en bra dag.
Ja hur orkar de? Och hur har de tid?
Jag önskar också att jag vore mer intresserad. Att jag tog mig tiden att pyssla lite mer med mig själv. Inte för att se bättre ut men för att få den där bra känslan. Nytvättat och nypiffat hårkänslan!
Skicka en kommentar