Det är sant! Ibland händer det, faktiskt.
De senaste dagarna har jag tänkt att jag antingen vill frysa tiden och fundera ut vad jag vill. Vad vill jag? Alternativt spola tillbaka tiden till gymnasiet och göra om vissa val i livet från 1996 fram till nu. Kanske skulle jag hamna på samma ställe som jag är nu då, men jag är tveksam?
Jag är inte helt missnöjd med mitt liv, även om det låter så. Långt ifrån! Jag har ett bra jobb, världens finaste make och otroligt många och bra vänner. Fin lägenhet och en otrolig familj. Men ändå får jag ont i magen när jag tänker på mitt jobb och att det börjar igen på måndag. Jag önskar att jag kunde känna som min norrländska vän efter nästa måndag.
Jaha, kanske några tänker. Men du har ju inte ens gått dit än, hur ska du kunna veta om det känns så? Därför att jag har gått tillbaka till jobbet efter varje helg och känt samma sak. Ibland är jag i princip beredd att börja jobba i kassan på ICA här i Årsta, bara jag slipper åka till Sumpan. Eller som pappa säger: Klart att det kommer att gå bra! Nä, det är inte kart. Jag vet inte om jag någonsin känt så här för ett jobb? Jag har otrivts med vissa arbetsuppgifter, men jag har inte mått dåligt innan jag gått dit. Jag som person älskar att arbeta, det är normat sett fantastiskt roligt! Ibland vill jag bara ha ett jobb dit jag i alla fall kan gå och känna att jag arbetar bort min hög med göromål. Sen går jag hem och funderar inte mer på det, även om jag inte är sjukligt nöjd med min arbetsplats eller arbetssituation. Men att känna som jag känner fungerar snart inte. Inte kan jag sätta ord på hur det känns heller.
Då borde jag kanske göra något åt det? Ja. Det borde jag verkligen. Men även om jag är i stora staden dräller det inte av jobb som jag kan söka. Jag försöker göra något åt det. Jag vill bara känna att det åtminstone känns okej att gå till jobbet på morgonen. Tänka sig att ha arbetskamrater som jag kan prata med.
Alla dessa tankar får mig att tänka att det är jag som är konstig. Men jag är inte konstig. Jag har bara en konstig och otrevlig känsla inom mig.
De senaste dagarna har jag tänkt att jag antingen vill frysa tiden och fundera ut vad jag vill. Vad vill jag? Alternativt spola tillbaka tiden till gymnasiet och göra om vissa val i livet från 1996 fram till nu. Kanske skulle jag hamna på samma ställe som jag är nu då, men jag är tveksam?
Jag är inte helt missnöjd med mitt liv, även om det låter så. Långt ifrån! Jag har ett bra jobb, världens finaste make och otroligt många och bra vänner. Fin lägenhet och en otrolig familj. Men ändå får jag ont i magen när jag tänker på mitt jobb och att det börjar igen på måndag. Jag önskar att jag kunde känna som min norrländska vän efter nästa måndag.
Jaha, kanske några tänker. Men du har ju inte ens gått dit än, hur ska du kunna veta om det känns så? Därför att jag har gått tillbaka till jobbet efter varje helg och känt samma sak. Ibland är jag i princip beredd att börja jobba i kassan på ICA här i Årsta, bara jag slipper åka till Sumpan. Eller som pappa säger: Klart att det kommer att gå bra! Nä, det är inte kart. Jag vet inte om jag någonsin känt så här för ett jobb? Jag har otrivts med vissa arbetsuppgifter, men jag har inte mått dåligt innan jag gått dit. Jag som person älskar att arbeta, det är normat sett fantastiskt roligt! Ibland vill jag bara ha ett jobb dit jag i alla fall kan gå och känna att jag arbetar bort min hög med göromål. Sen går jag hem och funderar inte mer på det, även om jag inte är sjukligt nöjd med min arbetsplats eller arbetssituation. Men att känna som jag känner fungerar snart inte. Inte kan jag sätta ord på hur det känns heller.
Då borde jag kanske göra något åt det? Ja. Det borde jag verkligen. Men även om jag är i stora staden dräller det inte av jobb som jag kan söka. Jag försöker göra något åt det. Jag vill bara känna att det åtminstone känns okej att gå till jobbet på morgonen. Tänka sig att ha arbetskamrater som jag kan prata med.
Alla dessa tankar får mig att tänka att det är jag som är konstig. Men jag är inte konstig. Jag har bara en konstig och otrevlig känsla inom mig.
4 kommentarer:
Måste bara säga, eller skriva, att imorse fanns nada inspiration till att fara på jobbet:)
Lita på känslan! Jag är helt övertygad om att du kan hitta ett annat jobb för med den inställningen så är du väldigt attraktiv på arbetsmarknaden.
Du är definitivt inte konstig. Jag tycker det låter klokt och sansat att du analyserar hur det känns.
Jobbigt läge, och jag vet hur du känner. Hoppas du hittar en väg bort från det där stället som får dig att må dåligt.
Miriam: Usch då. Hoppas att det blev bättre idag!!
Viktoria: Jag ska verkligen försöka...
Ponder: Det hoppas jag med!
Skicka en kommentar